Att slänga bort det där egot och öppna hjärtat!

Idag hade min dotter sitt första barnkalas, min dotter har en lindrig utvecklingsstörning och det talar jag sällan om offentligt, vill ni veta varför?

För min dotters skull, för att hon inte skall bli dömd av en diagnos, för att hon inte skall vara sin diagnos!

Hon är en snart 7-årig tjej som har en diagnos, en diagnos som inte syns på utsidan, vilket gör att hon har det otroligt tufft i sin vardag, hon tampas med vissa moment i vardagen och känner en frustration för saker som är ”piece of cake” för en annan, hon är unik och fantastisk och hon har glädje och kärlek som utmärkande drag, hon är livsglad och älskar att uppleva och få vara vilken tjej som helst!

Men fast hon är livsglad och fin mot sina vänner så har min tjej blivit bjuden på ett kalas sedan hon började på sin förskola 2012!
Det smärtar mig, för trots att hon har en diagnos, så har hon känslor och en medvetenhet, som vilket barn som helst, hon undrar ju varje vecka varför inte hon var bjuden på det kalas, som det faktiskt pratas om!

Det finns en rädsla och en distans och ibland så skulle jag bara vilja att man släppte ögonen ifrån sitt eget och bara öppnade upp dörren för allt runtomkring, att man som förälder ser konsekvenser och resultat av sitt eget agerande!

Det gäller inte bara min dotter, det gäller även andra barn, kan bli så otroligt arg och ledsen när föräldrar smittar av sig av dömande åsikter, sånt som kanske är vardagsmat av det som pratas om i fikarummet på jobbet, det skall väl inte äga rum vid middagsbordet hemma med barnen!

Våga prata om det som är annorlunda, för ingen av oss är lika men vi är alla fantastiska på våra vis! Men döm inte ut det!

Vi har kommit så långt i utvecklingen när det kommer till människans hälsa och psyke och ändå så är vi fortfarande rädda för det som vi inte vet hur vi skall hantera, det som är utanför boxen och personligheter som faktiskt kan gynna oss likväl som lära oss.

Medan vi kämpar med habilitering, trotsiga kvällar, tårar, känslor, kommunen, det psykosociala och livet, så väljer vissa att klämma sina barns mentala trygghet, bara för att man råkar ogilla den man skaffat barnet med, att man aldrig förstår att man bara skadar barnet, sluta att prata illa, föräldraskap är ingen tävling om vem som är bäst, det är en utmaning och en livsuppgift.
Varför kämpar vissa med att laga, medan andra tar sönder.

Min dotter har en diagnos, något som jag nu valt att tala om, och ändå så är inte min dotter sin diagnos, men vad skall man göra för att inte skrämmas och när öppnar vi dörren för det vi inte förstår, en sån liten ha handling som en kalasinbjudan, förstå vilken skillnad det skulle göra för min dotter!

Förstå vad det lilla kan förändra ett öde!

Och det gäller ju inte bara en inbjudan till ett kalas!

Kramar ifrån Fru Herr

  • Nära Västerås

Gillar

Kommentarer

Instagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herr