Att bryta normer och säga ”fuck off”

Min blogg har ju bytt skepnad, älskar att jag skrivit i så många år, så att jag kan följa mitt liv, min utveckling och mina olika infall och ibland undra vad fan jag höll på med! Vilka jag umgicks med, vad jag lagade för mat, jobb och livssituation!

Jag började skriva regelbundet när jag blev ensamstående, hade barn varannan vecka och jobbade som butikschef, folk hade så otroligt mycket åsikter om när man blev ensam och om man gick ut och festade, veckorna utan mina barn var en plåga och jag gjorde allt för att fördriva tiden och lära mig älska mig själv.

Känslan av att ha krossat en kärnfamilj var outhärdlig och vissa nätter sov jag i min sons säng, när han var hos sin pappa.

Promenader, matlagning, uteliv och jobb! Det var mitt fokus, sen kom de hem och jag kände mig hel igen, det var som att leva två olika liv, försökte dejta, testade Tinder i 3 dgr, men när den första matchningen stod oinbjuden vid min brevlåda dagen efter, så kände jag att nej, detta var inget för mig!


Jag tänkte att jag spenderar min tid på att rannsaka mig själv, både själv och genom att skriva, skriver om det jag tycker är viktigt, delar inlägg med en underton av ”skit på dig” till människor som dömde mig, när jag försökte hitta mig!

Människan intresserar mig så otroligt mycket och tro det eller ej, det är så mycket som vi kan lära oss av varandra, om vi bara stannar upp och lyssnar, med ett öppet sinne och inte fastnar i de där fällorna!

Det finns människor som har en plats i vårt liv och som både ger och tar, sen finns de människor som inte vill oss det bästa, de som tar mer än vad de ger, de hör nog hemma någon annanstans och du förtjänar att slippa den biten. Det är bland svek, lögner och dåliga energier vi tappar bort oss själva!

Därför skriver jag, för att stå fast vid den jag är, greppa fast vid mina principer och min magkänsla och samtidigt rannsaka mig och mitt agerande, vad kan jag jobba på för att bli mitt bästa jag?

Många hörde av sig när de läst min blogg, både med ris och ros och helt plötsligt skrev min blivande man till mig, inte visste väl jag att han skulle bli det då, men det var iaf så vi träffades och jag försöker påminna mig själv ofta om vår första dejt, för den vill jag aldrig glömma!

Jag kommer alltid lägga ner tid på min relation och försöka att aldrig ta den för givet.

Idag lever jag ju som tidigare skrivet, gift och har bytt jobb och fått ett till barn, men jag är ju fortfarande densamma, så fort jag får möjlighet så sätter jag mig och skriver, så fort jag får en pause i blöjbyte, jobb eller tonårskriser, så påminner jag mig själv om vem jag är, för den värsta känslan i världen, det är nog att tappa bort sig själv.

Jag har även skrivit mycket om att tappa bort varandra i en relation, att man låter vardagslivet ta över, jobbet som påverkar hemmakvällarna och småbråk om osthyvlar och vab, att man slutar prata och att det viktigaste är att man håller varandra i handen och satt man aldrig slutar att kramas.

Jag är nog en bra fru, men jag har känslorna på utsidan och jag är nog en tuff nöt ibland, hatar ju när vardagen tar över, älskar romantik och kan lätt göra julbord i april och kräftskiva i januari, bara så att det händer något!
Jag har ingen diagnos på pappret men ju mer jag skriver nu, så inser jag ju att det kanske är en alldeles ny kombination!

Hur som helst! I denna värld full av intryck och prestationsångest, så är det ju viktigt att rensa bort, plocka ut godbitarna, aldrig glömma bort vem man är och vad man står för, det är en svår balansgång!

Det är ju är folk börjar dra igen, när samvete, moral och måsten krockar, det är då vi människor bygger upp en ångest och en oro!

Det är att bryta normer och säga ”fuck off”









Kramar ifrån Fru Herr

Gillar

Kommentarer

Instagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herrInstagram fru.herr