Ni vet den där briljanta funktionen på Facebook, som man kanske våndas över ibland eller som man blir väldigt glad av på många sätt.

Jag är ju en sån där bildfanatiker, lägger ut allt som jag kan i stort sett, i dagsläget är det inte träningsbilder, för det skulle betyda att jag var tvungen att ta mig till gymmet.

Händelser som betyder något, barnens lösa tänder, mitt mat intresse, en fin sten på marken, min familj, min sambo, vår bil, mitt jobb, min mage eller ja mitt ansikte.

Med en bild kan man ju framkalla en känsla, att man gick runt och luktade på skogen i spåret, när man såg den där fina stenen, eller att man var extra oerhört kär i sin sambo eller stolt som en tupp över sina ungar...

De här dagarna som passerat, har det dykt upp bilder på mina ben när jag ligger i en sjukhussäng, den känslan är inte lika trevlig eftersom det faktiskt inte var långt ifrån att det slutade riktigt illa!

För att dra en ack så lång historia kort, så fick jag en inre blödning i magen pga. mina tidigare men jag fått av min cancerdiagnos, som jag gått runt med i över 5 dagar, när ambulansen kom till vårat hem var jag i en hypovolomi, en cirkulationssvikt som gjorde att det inte fanns tillräckligt med blod i min kropp för att mina organ skulle fortsätta fungera, det låg 2 liter blod i min mage.

En operation räddade mig och för ett år sedan, låg jag på lasarettet, med en helt annan känsla än den jag har idag!

Jag är ju en riktig olyckskorp och jag sätter nog hjärtat i halsgropen på min mamma, mer än några gånger per år och min sambo som står bakom mig i allt som händer!

Man får sig ju en rejäl påminnelse om att livet är så skört, men påminnelsen blir nog mer uppenbar för de som står bredvid!

I samband med allt som hände, lämnade jag en gammal del av mig själv kvar för gott och med det tog jag emot nya erfarenheter, insåg vilka som var mina vänner och jag insåg att jag är lyckligt lottad som har en sån fin familj <3

Jag insåg även att korvstroganoffen på lasarettet, är totalt underskattad.

Så visst inser man ett och annat genom att vara en bildfanatiker och känslomänniska som bara jag kan vara, men man behöver nog alltid bli påmind om allt det där ni vet, det som är så lätt att ta för givet

Kramar ifrån Fru Herr

Ibland sitter man där med den där känslan, man tittar in i väggen och reser till en annan dimension, den kallas nog för något? Mammayoga kanske?

Jag har mått illa, fy bubblan vad jag har mått illa, 3 månader passerade och helt plötsligt gick det över. Jag fick lov att ta ett kliv bort när jag mötte tanten som duschat i parfym och när min sambo drog upp en snus, ville jag rulla in honom i en matta och dumpa honom i skogen.

Igår satt jag på sängkanten, dinglade med benen och åt tårta, en tårta som min sambo införskaffat en dag tidigare..

Jag kände mig sådär nöjd med livet, som om alla troll bara försvann ur hjärnan, vem bryr sig om att jag måste köpa en ny BH igen och vad gör det om hundra år, om jag äter EN BIT tårta såhär på onsdagskvisten.

Sms konversationerna utvecklas ju till något annat helt plötsligt..

-Ska jag handla något?

-Ja tack <3 Mjölk, pålägg, hundmat och en tårta.

-EN TÅRTA?

- Ja precis.. Med vänlig hälsning Sockerbritta.

Inga konstigheter, mår inte illa längre, vill ha allt som jag inte får äta enligt livsmedelsverket och det tog jätte lång tid att ta sig ner för vattenrutschkanan i söndags, när vi var på badhus i Sälen.

Jag gnäller och är lycklig på samma gång och ingen, ingen kan ta min tårta ifrån mig :)

Kramar ifrån Fru Herr